Charlotte Häger Ross, professor på enheten för sjukgymnastik vid Umeå universitet. Hon gör en långtidsuppföljning av patienter med knäskador i främre korsbanden.
Om du skadar ett knä och dess främre korsband blir du antingen erbjuden operation eller sjukgymnastik, beroende på hur illa det är och vilken läkare du möter. Charlotte Häger Ross och hennes forskargrupp i Umeå undersöker patienter med gamla knäskador för att kartlägga vilken metod som är bäst.
Knäskador i främre korsbanden är vanliga och leder till höga kostnader i form av vård och sjukskrivning. Varje år drabbas cirka 7 500 svenskar och mer än hälften får senare i livet artros, svikt i knäleden.
— Vi vet inte vilken behandlingsmetod som är effektivast på lång sikt och därför gör vi nu en långtidsuppföljning av patienter, berättar Charlotte Häger Ross, professor på enheten för sjukgymnastik vid Umeå universitet och projektansvarig för forskningsstudien.
Hennes intresse för forskning väcktes när hon jobbade som sjukgymnast. Redan då insåg hon att värk kan spåras till dålig koordination i muskler.
— Jag ville veta mer om hur hjärnan styr våra rörelser, som då på 80-talet var ett ganska outforskat område, speciellt med tillämpningar inom rehabilitering. Jag doktorerade inom neurofysiologi för att lära mig mer om detta och nu studerar jag både skador i själva nervsystemet och problem i rörelseapparaten. Vi har till exempel nyligen avslutat en större studie av unga kvinnor med främre knäsmärta, som ofta beror på dålig koordination i musklerna.
Själv har hon klarat sig utan knäskador, trots en karriär som basketbollspelare på division 1-nivå.
— Men fotlederna har fått stryk, inflikar hon.
Charlotte Häger Ross och hennes forskargrupp har letat upp drygt 150 personer med gamla knäskador för att se hur deras situation är 15 till 25 år senare. Många skadade sig när de idrottade, de flesta spelade fotboll. Andra var med om olyckor med skoter, bil eller cykel. Hälften blev opererade och hälften behandlades med sjukgymnastik. Nu detaljstuderas deras knän ur olika perspektiv; med undersökning av rörelseförmåga, röntgen, vävnadsprover, enkäter och stabilitetstest. För att kunna göra det samarbetar sjukgymnaster, ortopeder, radiologer och biomedicinska tekniker och tillsammans kan de belysa frågan på ett sätt som aldrig gjorts tidigare.
— Det är sällsynt med så detaljerade analyser som sträcker sig långt fram i patienternas liv.
Anslaget på en miljon kronor från IngaBritt och Arne Lundbergs forskningsstiftelse har Charlotte Häger Ross investerat i utrustning för rörelseanalyser.
— Tack vare det kan vi förbättra vår metodik. Vi har bland annat köpt apparatur för att studera muskelaktivitet och nya kraftplattor för att mäta patientens avtramp och nedslag, säger Charlotte och fortsätter:
— Det är viktigt att se personens hastighet och koordination i till exempel hopp, knäböjningar och trappgång och jämföra hur tyngdpunkten och balansen förändras.
I rörelselabbet får personen som deltar i studien gå, hoppa och balansera enligt instruktioner och allt filmas av flera höghastighetskameror. Ett sjuttiotal reflexmarkörer har fästs på kroppen och de syns på bilderna som små bollar. Med den tekniska utrustningens hjälp kan forskarna visa just den människans rörelsemönster, det blir en film med ett rörligt skelett. Personen i labbet har också elektroder på benen som registrerar aktivitet i musklerna.
Efter månader av analysarbete framträder resultaten i siffror, där man kan jämföra rörelsebeteende hos patienter och friska personer. Det låter minst sagt tålamodskrävande, eller hur? Charlotte skrattar och säger på sin klingande norrbottniska:
— Jo du, det blir stora mängder data att bearbeta för att kunna besvara våra forskningsfrågor.
Ofta rör man sig inte normalt efter en knäskada och kompenserar med det friska benet.
— Nu kan vi även se hur det ickeskadade benet påverkas, ofta har patienten en obalans i sin muskelstyrka till exempel i lårets fram- och baksida på det skadade benet. Genom att se helheten kan vi förhoppningsvis hjälpa till att öka förståelsen för hur patienten ska komma till rätta med sina problem.
Rädsla för att det ska göra ont leder till att många undviker att belasta det skadade knäet, även flera år efter olyckan. För att få information om patienternas rörelserädsla, och även hur fysiskt aktiva de är idag, kommer några av deltagarna i studien att intervjuas. Då får forskarna också en bild av hur patienternas liv har påverkats av skadan, om de kan jobba och motionera som de önskar eller om deras vardag har blivit begränsad.
— Vi är inte framme vid några slutsatser ännu, men vi kan se en tendens att väldigt många utvecklar ledsvikt, eller artros, i sitt skadade knä och att personerna är påverkade av sin knäskada för livet, säger Charlotte Häger Ross.
Rörelselabbet, som ligger på universitetsområdet i Umeå och mitt emot sjukhuset, används även flitigt av andra som inte är forskare.
— Till exempel undersöks barn med cerebral pares och vuxna med höftproteser här. Vi strävar efter att utrustningen ska användas även i kliniska tester. Metodiken kan vara ett värdefullt verktyg vid val av behandling. Den kan visa om man ska operera eller behöver gånghjälpmedel, stödskenor eller exempelvis styrketräning.
Den forskning som Charlotte Häger Ross samordnar kan förhoppningsvis leda till att framtida patienter med knäskador får bättre omhändertagande och effektivare rehabilitering.
— Tack vare alla forsknings- och litteraturdatabaser är det idag lätt för läkare och sjukgymnaster att ta del av nya rön och forskningsanalyser. Det gör att resultaten som vi publicerar når ut ganska snabbt jämfört med tidigare och kan omsättas i kliniska riktlinjer för att säkra bästa möjliga vård.
Text: Monica Havström
Bild: Rörelselabbet vid Umeå universitet