Mattias Lorentzon, professor vid Avdelningen för invärtesmedicin och klinisk nutrition, Sahlgrenska akademin, studerar benets mikrostruktur hos olika grupper för att fastställa vilken inverkan fettväv kan ha på utveckling av osteoporos.
Om man är intresserad av hur fettväv och ben samverkar, vad kan då vara bättre att studera än människor som antingen går upp i vikt kraftigt eller som går ner snabbt. Det är i alla fall två av de patientgrupper Mattias Lorentzon, professor vid Avdelningen för invärtesmedicin och klinisk nutrition, Sahlgrenska akademin, ägnar sig åt. Fetma är ett allt mer växande problem, liksom osteoporos. Finns det möjligen ett samband?
Mattias Lorentzon vill ta reda på vad som händer när fettmängden ökar eller minskar i kroppen. Därför studerar han just nu människor som genomgår fettmanoperation mot sin övervikt, så kallad gastric by-pass. Dessa patienter rasar i vikt. De förlorar stora mängder fett, men också muskler och skelettmassa. En annan grupp han planerar att studera är de som i stället ökar kraftigt i vikt på kort tid, och det är anorektiker under intensivbehandling. På sex månader kan de öka 20 procent i fettmasssa.
Osteoporos ökar i hela världen, och det har med den allt ökande medellivslängden att göra.
– Evolutionärt sett är vi konstruerade att bli bara så gamla att vi kan ta hand om våra barn till dess att de kan ta vara på sig själva, inte att behålla vår funktioner långt senare än så, säger Mattias Lorentzon, professor vid Avdelningen för invärtesmedicin och klinisk nutrition, Sahlgrenska akademin.
Trots att det blir allt vanligare och redan är ett stort kliniskt problem – det är bara stroke som orsakar fler sjukhusdygn – är osteoporos en eftersatt diagnos, enligt Mattias Lorentzon.
– Ofta börjar det med en handledsfraktur efter 60 års ålder. Efter 70 en kot- eller överarmsfraktur, och efter 80 en höftledsfraktur. Både kot- och höftledsfrakturer kan få fatala följder, med markant ökad dödlighet och nedsatt funktionsförmåga.
Mattias Lorentzon och hans forskargrupp är nu precis i slutfasen med att samla in data från 78-80-åringar i Göteborg. Av de 3000 som ska ingå i studien innan den avbryts är nu data från 2916 personer insamlade.
– Vi har frågat alla i den åldern i Storgöteborg. Vi träffar personerna en eller flera gånger och vi samlar in allt vi kan. Vi mäter dem från topp till tå, de får fylla i enkäter, vi tar en massa blodprover och sedan följer vi vad som händer med deras hälsa i olika register, och kan se om de till exempel råkar ut för frakturer.
Samverkan mellan fettväv och ben
Studien påbörjades för tre år sedan och Mattias Lorentzon har successivt tittat på resultaten. Spännande data från analyser av de 1000 första personerna stärker hans hypotes om samverkan mellan fettväv och ben. Han har sett att medan bukfetma är en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom, verkar inte den sortens fetma vara relaterat till effekter på skelettet. Däremot tycks det finnas en lokal påverkan från fett i armar och ben. I en grupp äldre kvinnor med mycket underhudsfett i extremiteterna, upptäckte han att det kortikala benet, vilket är det som dominerar i långa rörben och höft, var mjukare än hos överviktiga personer. Detta gjordes med en metod som kallas indentering, där man med en nål som sticks in i benet avgör hur hårt det är. Tomografidata från studien bekräftar och utökar resultaten – även strukturen hos kortikalt ben är annorlunda hos dem med mycket underhudsfett.
– Ju mer fett, och framförallt lokalt, subkutant fett, desto mer porer fanns i det kortikala benet och desto mjukare var det. Vår hypotes är att fettet utsöndrar cytokiner, så som adiponektin och leptin, som verkar hänga ihop med benskörhet, som ger en lokal påverkan på benet.
Framför allt äldre kvinnor har hög risk för benskörhet. I samband med menopaus, när östrogennivåerna sjunker drastiskt, bryts ben ner dubbelt så fort som innan, för att några år senare gå över i en lugnare nedbrytningstakt.
– Äldre kvinnor ska enligt rekommendationerna erbjudas riskutvärdering och prevention för osteoporos, men det sker inte. Dessutom får inte mer än 14 procent av de kvinnor som redan fått en fraktur någon sekundärprevention. På Sahlgrenska däremot utreder vi alla över 50 år med fraktur rutinmässigt.
Trots att diagnosen behandlas lite styvmoderligt just nu, finns hopp för framtiden. Inom forskningen har utvecklingen varit fantastisk de senaste åren, enligt Mattias Lorentzon.
– WHO beslutade 1994 hur diagnosen skulle se ut, och sedan dess har vi lärt oss massor om biologin; om hur ben bryts ner och byggs upp, vi har identifierat nya gener som styr skelettomsättning, hittat markörer för osteoporos, utvecklat antikroppar mot nedbrytande proteiner som nu testas i kliniska prövningar, och inom några år har vi
antagligen ett läkemedel som bygger helt nytt ben.
Med hjälp av sitt beviljade anslag använder Mattias Lorentzon nu nya och bättre metoder i sin forskning för att undersöka ben.
– Vi kan se benets mikrostruktur med fantastisk upplösning och få ut betydligt mer information. Med högupplöst datortomografi, så kallad Xtrem-CT, byggs 110 CT-snitt ihop till en tredimensionell bild och från det får man ut nästan lika mycket information som från en biopsi. Jag hoppas att dessa ska bli en del av den kliniska vardagen
så småningom. Med en traditionell DEXA, alltså den apparat som i 20 år använts för
diagnos av osteoporos, får man en tvådimensionell bild av benet och en grov uppskattning av mineralinnehållet. Den funkar rätt bra men ger inte all information. Ett problem är att stora ben ser tätare ut än de nödvändigtvis är.
Negativa följder av fetmaoperation
Den stora grupp som nu genomgår fetmaoperation är en grupp att hålla extra uppsikt över enligt Mattias Lorentzon. Gastric by-pass skyddar visserligen mot hjärt-kärlsjukdom men det har också visats ha negativa följder som bland annat frakturer.
– Nu massopererar vi men vad händer när dessa personer är 80? En del får svår skelettpåverkan. De kan till exempel inte ta upp D-vitamin och kalcium i tillräcklig mängd vilket får negativa effekter på skelettet.
Genom sin forskning hoppas Mattias Lorentzon få bättre grepp om benets mikrostruktur vid osteoporos. På det sättet blir det lättare att förutsäga frakturrisk och detta kan läggas till den kliniska diagnostiken. Att använda Xtrem-CT med 110 snitt kommer inte att vara aktuellt i kliniken men bara man vet vad man ska titta efter kanske en förenklad metod med ett fåtal snitt kan räcka, tror Mattias Lorentzon. Att bli bättre på att förutsäga frakturrisk kommer att vara mycket värdefullt både för dem som fetmaopererats men också för alla andra, från början normalviktiga, med osteoporos. Då kan preventiva åtgärder vidtas i tid.