Jón Karlsson, professor i ortopedi och idrottstraumatologi vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Han utvecklar metoder för effektivare rehabilitering efter knä- och hälseneskador.
Han är en ovanlig forskare — mikroskopblind men en mästare på att måna om sina patienter och doktorander. Jón Karlsson är islänningen som hamnade i Göteborg för att ägna sitt liv åt folks benskador.
— Det är viktigt för mig att alltid knyta patienterna till det vi gör, de ska ha nytta av vår forskning.
Jón Karlssons förmiddag var fullbokad med patienter, lunchen hann han inte med för då behövde hans doktorand hjälp och intervjun inleder han redan i mobilen på väg till mötesplatsen — för att utnyttja tiden han sitter i bilen. Får en känsla av att det är en typisk dag för den aktive professorn.
I mer än ett decennium har Jón Karlsson verkat vid Lundberglaboratoriet för ortopedisk forskning. Där studerar man bland annat skador på knän och hälsenor.
— Vi utvecklar metoder för rehabilitering hos patienter med dessa problem. Det kan också handla om att rätta till gången hos barn med medfött handikapp i benen. Vi gör mycket annat också. En patientgrupp är till exempel unga idrottare som höftopererats.
Labbet är öppet för alla ortopeder och doktorander som vill forska kring rörelseapparaten.
— Den idén har funnits sedan starten. Nu när vi slagit ihop två labb i samma lokaler har det blivit ännu bättre, säger han och betonar vikten av att samarbeta för att nå resultat.
Med anslaget från Lundbergs forskningsstiftelse kan de byta ut labbutrustning som är 15 år gammal, och få modern apparatur för att mäta aktivitet i smärtande muskler och en ultraljudskamera för precisionsmätning av senor som ska korrigeras. Det görs för att förbättra patientens gång och öka kraften i benen.
— Jag blev förvånad och oerhört glad för pengarna, de kommer till stor nytta. Vi köper också 16 nya kameror som filmar patientens rörelseschema. Analyserna görs för att kunna räkna ut hur vi kan förlänga eller korta senor i nedre extremiteten, eller vinkla om ett snett ben. Med den nya utrustningen vet vi exakt hur vi ska göra, på millimetern. Det blir en klar förbättring.
Jón illustrerar mitt i meningen, ställer sig upp i kaféet på sjukhuset där vi träffas och visar genom att linka med stel vrist förbi vårt bord. Tar några kliv i trappan för att visa hur gången ser ut om hälsenan blivit för lång och man inte kan styra sin fot. Två sjuksköterskor passerar med en patient, han hejar glatt och vips sitter han på sin stol igen och fortsätter:
— Vi har ägnat kraft åt att standardisera och förbättra mätmetoderna. Liknande rörelselabb finns på andra sjukhus och nu kan vi hjälpas åt. Men med den nya utrustningen ligger vi absolut i framkant och det kommer doktoranderna och patienterna att ha stor nytta av.
Orden sjuder av energi när han kommer in på debatten om hur skadade senor bäst behandlas. Likaså glimtar engagemanget i hans ögon när jag frågar om känslorna för Island.
— Jag lämnade bondgården och mina föräldrar, ingen i min släkt var akademiker men jag visste redan som nio-åring att jag ville bli läkare, berättar Jón.
Det blev flytt till Göteborg när han skulle specialisera sig som läkare och mest av en slump fastnade han för ortopedi.
— Det har jag inte ångrat en enda minut. Men Island är fortfarande hemma, trots att jag inte bott där på trettio år.
Det är främst det isländska kynnet han saknar.
Genom åren har han gjort många tusen operationer, handlett 27 doktorander, hållit kurser i ortopedi och idrottsmedicin för läkare, sjukgymnaster och sjuksköterskor, och skrivit mer än 200 forskningsartiklar och 25 böcker.
På frågan om hans visioner svarar Jón Karlsson att han egentligen inte är någon forskare.
— Jag är doktor. Det är nyfikenheten som driver mig. Om jag kan göra något som blir bättre för mina patienter — då har forskningen betydelse för mig.
Text: Monica Havström