Ann-Charlott Söderpalm, ortoped på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon vill ta reda på hur barn med frakturer återhämtar sig efter ett benbrott, och om det finns en ökad risk att de bryter sig på nytt.
Ortopeden och forskaren Ann-Charlott Söderpalm vill ta reda på hur barn med frakturer återhämtar sig efter ett benbrott, och om det finns en ökad risk att de bryter sig på nytt. Pojkar med svår muskelsjukdom får hjälp att stärka sitt skelett i ett parallellt forskningsprojekt.
Ann-Charlott Söderpalm pressar in sina forskningstimmar i ett redan välmatat jobbschema som läkare på tre arbetsplatser. Just nu är hennes forskning fokuserad på två stora studier. Den ena gäller friska barns benkvalitet. I den andra träffar hon funktionshindrade barn med två former av muskeldystrofi, Duchennes och Beckers sjukdomar, som bygger vidare på hennes doktorsavhandling från 2009. Ju mer hon fördjupar sig i skelettets funktion desto större blir hennes fascination.
— Det är fantastiskt hur en mängd faktorer och olika celler och molekyler samverkar. Det finns en koppling mellan benskörhet och frakturer hos äldre människor och hos svårt sjuka barn, men jag tror att det finns en sådan även hos friska barn med skörare skelett än normalt.
Utrustningen hon använder är samlad i det så kallade Dexa-rummet på tillväxtenheten. En mintgrön dammsugarliknande apparat, DXL, har varit hennes trotjänare under många års mätningar. Den tar en bild av fotens skelett och beräknar bentätheten samtidigt som den mäter hälens tjocklek.
— Den har vi kunnat ta med oss ut till barnavårdscentraler och skolor, men nu är den slut och vi har köpt en modernare variant för anslaget på en halv miljon från Lundbergs forskningsstiftelse.
Med den nya och mycket effektivare utrustningen kan Ann-Charlott Söderpalm utöka sin forskning om friska barns bentäthet. Genom ett planerat samarbete med barnakuten får hon kontakt med barn som brutit benet.
— Vi ska jämföra ett stort antal barn som får en fraktur med barn som inte brutit sig och sedan kontrollera hur skelettet återhämtar sig. Då kan vi undersöka om det finns samband mellan skelettkvalitet och hur fort barnet återfår normal rörlighet och blir lika stark som före skadan.
I två stationära apparater kan andra kroppsdelar mätas. På den ena vilar en gosig isbjörn, i rummet finns fler leksaker och ett rogivande ljus- och ljudspel som påminner om känslan av att gå i en solbelyst skog om våren. Allt för att skapa en skön atmosfär för barnen som undersöks. Några är mycket sjuka.
Duchennes och Beckers är x-kromosombundna sjukdomar som bara drabbar pojkar och påverkar proteinet dystrofin. Sjukdomsförloppen är allvarliga och leder till att pojkarna inte kan gå, musklerna förstörs successivt under uppväxten. Pojkar med Duchenne behöver ofta rullstol redan vid tolvårsåldern. Beckers sjukdom har ett något mildare förlopp.
— Eftersom pojkarna har svårt att röra sig drabbas de också av benskörhet och risken att de trillar och bryter sig ökar. Om de bryter benet kanske de tvingas ha rullstol tidigare.
De pojkar som måste ha rullstol permanent utvecklar ofta skolios, det blir svårare för dem att sitta och dessutom att andas.
— När vi lär oss mer om skelettfysiologin hos pojkarna kan sjukvården på sikt hjälpa denna grupp att bygga en bättre benvävnad.
Även friska barns skelettillväxt försämras av för mycket stillasittande. Andra faktorer som påverkar är muskelmassa, kost, vitaminer och hormoner. Men det finns ytterligare faktorer som bara är delvis kända. Få studier har gjorts på barns benskörhet och det har Ann-Charlott sett som en utmaning. En av hennes forskningsfrågor är hur barn och ungdomar kan bygga upp en starkare benvävnad.
Ann-Charlott har jobbat som ortoped sedan 1989 och kom till barnteamet på Östra strax före millennieskiftet. På kvällarna hemma i Bollebygd leder hon pass i gympa och yoga.
— Det har blivit min mission att förmedla hur viktigt det är att vi rör på oss. I mitt jobb är slutmålet att få hela barnpopulationen friskare – och på fritiden sprider jag budskapet till vuxna.
Text och bild: Monica Havström